Så var det dags igen, ett år gick så fort. Men jag tänkte bespara er snacket om att tiden går så fort nuför tiden för många känner nog precis som jag att det fan i mig inte dröjer länge förrens jag sitter där på hemmet och har blöja och en tjurig, tuggummituggande sommarjobbande brud matar mig med slev efter slev fölt utav en djup suck.
Okej, riktigt så illa är det inte - som tur är.

Hur som helst, till saken. Bullret har nämligen startad, det tog sin början idag. Augustibuller.
Jag måste säga att jag är imponerad av Lindesberg. Jo, faktiskt. Några få själar är det som varje år skickar in sin åsikt om bullret och tycker det är för hög musik, alldeles för mycket skräp, för mycket bajs i skogen eller bara för mycket för de stackars människorna att stå ut med. Men i övrigt är det inte alls mycket gnat och tjat om bullret. De flesta verkar ha kommit till insikt att det faktiskt är kul med lite evenemang, även i lilla Lindesberg. Det är faktiskt så att många går in på festivalen och använder sig av legitimationen som visar 50+ och använder det generösa erbjudandet som givits.
Men bullret är liksom något speciellt. Även då jag själv var otroligt negativ till bullret för några år sedan, då jag skulle kunna vara en av de där surgubbarna/tanterna som skriver jobbiga insändare i tidningen i en månad efter bullrets slut, så har jag ändå sett allting från början (precis som resterande Lindesbergare). Sett när det fanns en liten pluttscen på kyrkberget och festivalen var gratis - fram tills nu - en av Sveriges mest besökta festivaler. Och trots att man en gång i tiden var livrädd för folket med det lilafärgade håret och tuppkam så är det en glädje att se dem drälla in i stan med tåg och extra insatta bussar.
Det roliga är att de inte alls är farliga, utan precis vanliga personer. Och jag förbannar mig själv för mina dolda fördommar. För går man där på vägen och möter ett gäng tuppkammade människor så visst hälsar de flesta. Man blir så glad, ja faktiskt. Det är som ett tack för att festivalen får hålla till här, på något vis.

Trots att jag detta år står utan buller biljett (på eget förvåg) kan man inte låta bli att gå en tripp ner till stan och bara vara med, dela på gemenskapen.

Jag känner att börjar bli alldeles för kärleksfull för att det här ska kunna fortgå.
Så det är dags att sätta punkt vid det här laget.
Punkt.